Bloggen är om compact living men ändå envisas jag med att känna att jag inte har nåt att lägga ut förrän vi börjar bygga ut... galet.
Tanken var ju mer att visa att det kan gå att bo så här ;)

Så here we go again...

Idag är i alla fall första vardagen på evigheter känns det som.
Jag har huset för mig själv, bortsett från en sovvarm american akita vid mina fötter. Och att ha huset för sig själv är väldigt sällsynt så jag funderade länge och väl på hur jag ska spendera dessa timmar innan skolbussen kommer.
Städa? Plocka bort det sista av julen? Byta gardiner? Dammsuga hundhår?
Istället sitter jag vid datorn och surfar runt och lyssnar på musik.... städa hinner jag sen ;)

Så fort jag byter ställning tittar vovven nyvaket på mig, ska vi göra nåt annat matte? Nehe, då lägger jag mig tillrätta igen... snark... 

Knepigt nog tycker jag att den här vintern med trångt boende går bättre, jättebra faktiskt.
Trodde att det skulle kännas värre när hallen ser ut som om ett dagis sprängts, med skor, overaller och mössor och vantar överallt, när tvätten inte kan hänga ute utan måste trängas i vardagsrummet.
Men det går... det går jättebra.
Mycket säkert för att de äldre barnen som delar rum plötsligt börjat leka tillsammans jämt och tycker inte alls det är jobbigt att dela längre, utom när dom e osams förstås ;)

Sen har man lärt sig att stänga av och vara mer tolerant för att lekarna pågår överallt i huset.
Jag har lärt mig att laga mat med tre ungar springandes runt benen i det minimala köket, ducka för kuddkrig medan jag hänger tvätt, kliva över sovande jättehund för att nå köksbordet och att hela huset är en hinderbana med rörliga objekt.

Nej nu var det att njuta av egentiden... tända upp en brasa o krypa ner med en bra bok kanske ;)